Hemligheten på perrrong 13

Hemligheten på perrong 13 av Eva Ibbotson.
Betyg:3
Förlag: Berghs
ISBN: 9789150215793
Köp den tex på Bokus eller Adlibris

Hemligheten på perrong 13 kom ut på svenska 1994 och i en ny utgåva med ny omslagsbild 2005(syns på bilden). Jag lånade denna bok på biblioteket pga min dotter läser den i skolan och hon sa till mig att hon hade tänkt att det där kunde jag ha skrivit. Det gjorde mig intresserad eftersom jag jag tänker att en bok som är i liknande stil som jag skriver men skriven av en författare som har gett ut en massa böcker - den kanske har nyckeln till hemligheten för mig. Det kan vara svårare att försöka inspireras av/härma en helt annan typ av bok.




Hemligheten på perrong 13 är att där finns en dugall vilket är en portal till en annan värld som heter "Ön". På "Ön" finns många sorters varelser såsom häxor, trollkarlar, älvor, vattennymfer, vattumän och sjöjungfrur.Vägen öppnas bara en gång var 9-e år och förra gången råkade Öns prins(då en bebis) komma över på "vanliga sidan".

Nu har en räddningstrupp skickats ut för att få hem honom. Men han är inte riktigt som de hade trott.
Det är bråttom för guppeln är bara öppen en kort tid och efter det är det bara spöken som kan resa fram och tillbaka.

Vad jag vill stjäla från "Hemligheten på perrrong 13"

1) Den härliga sagokänslan.
2) I slutet av kapitel 1 konstateras att det inte kommit så många som vanligt genom guppeln den här gången. Spöket Ernst säger att de kanske kommer senare. De har ju nio dagar på sig.  Kapitlet slutar med en cliffhanger:
"Isjälva verket trodde han inte alls att de skulle komma senare. Han trodde inte de skulle komma alls, och han visste varför."
3) Vattennymfen som är väldigt noga att påpeka att hon inte är en sjöjungfru, se "själv att jag har ben". Varför hon tycker det är så viktigt är det ingen som vet.
4) Ytterligare cliffhanger i kapitel 4:
"Det var ett barn som åstadkommit det där oväsendet, det barn de hade kommit långa vägar för att hämta."

Sammanfattningsvis tycker jag att det är en helmysig, typisk engelsk fantasy-berättelse, lite som en Narnia-light. Det blir dock bara betyg3, pga att storyn är något lite för lätt att genomskåda. Dessutom stör jag mig lite på figuren Raymond. Raymond är en arketyp som man ser i många engelska böcker, den bortskämda, (ofta) tjocka, alltid olidliga pojke som är med för att visa hur ödmjuk och ädel ett annat barn är, jmf Harry Potters fosterbror och  Eustace i Narnia. Det som jag inte uppskattar är att detta barn är skildrat med så lite medkänsla(vilket också störde mig i Harry Potter).

Ett olidligt bortskämt barn som får för mycket godis - inte kan det vara den som alla skall förakta mest? Jag saknar försonlighet och att pojken kanske har någon liten god sida, som man får se. Eustace i Narnia är lika olidlig som Raymond i många kapitel men det blir en vändpunkt efter han har råkat bli förvandlad till en drake. Det är oerhört obekvämt att bli en drake, och svårt att kommunicera eftersom man inte kan prata. Upplevelsen får  Eustace att omvärdera sina tidigare förhållningssätt, och tex börja hjälpa till. Och de andra tar emot honom med öppna armar, trots att de var sura på honom innan.